I boken Rule of Expert från 2002 visar den brittiske akademikern Timothy Mitchell, professor vid New York University, genom gedigna studier och upplysande exempel, hur antagande om utveckling, jämlikhet och förbättrad levnadsstandard genom kunskap, privatisering och en friare marknad, många gånger har haft precis motsatt effekt i Egypten. Mitchell börjar sin genomgång någon gång på 1800-talet och låter läsaren färdas fram till nutid genom olika exempel av ingripande från diverse aktörer. Allt från dagens regering till kolonialmakter, oberoende experter och internationella organisationer som världsbanken och USAID figurerar som huvudagenter i kartläggningen av Egypten meter för meter, i införandet av jordreformer, i definierandet av markägande, i konstruktionen av den första och andra dammen, och slutligen i introduceringen av ekonomiska reformer och motåtgärder.
En mycket läsvärd bok även om den ibland lägger stor vikt vid detaljerad redovisning av Mitchells forskningsresultat. De noggranna presentationerna och resonemangen ger visserligen boken stor auktoritet och värde som historiskt forskningsalter men tenderar att vara något tröttsam för en mindre nogräknad hobbyläsare.
I bokens kanske mest intressanta kapitel ”Heritage and Violence” ger sig Mitchell in på att undersöka förhållandet mellan massturism, lokalbor, regeringsintervention och internationella organisationers roll som USAID och UNESCO. Bilden som målas upp av ett av Afrikas största turistmål är långt ifrån ljuv.
Mitchell ställer sig frågan, vad är då egentligen massturism? För att svara på frågan jämför han Egyptens massturism med de mer generella komponenterna massproduktion och masskonsumtion:
A conventional industry, whether based in manufacturing or agriculture, involves organizing people to produce. Mass production relies upon all the well-known methods of recruiting and disciplining a workforce, organizing their use of time, movement, and their arrangement in physical space, and developing systems of instruction, supervision and management. Mass tourism, by contrast, involves organizing people to consume. It relies upon similar methods of managing flows and timetables, arranging physical space, and instructing and supervising, to maximize the process of consumption.
Tourism is an industry of consumption, and the consumption not of individual goods but of a more complex commodity, experiences. No object of modern consumption is ever just a thing. The purchase of food, clothing, or cars is always the purchase of a certain taste, lifestyle or experience. One pays not just for the things but for what it signifies. With tourism, this consumption of what things signify is taken to the extreme. The tourism industry sells not individual objects of signification but entire worlds of experience and meaning. (s 199f)
Genom att närma sig turism från detta perspektiv sätter Mitchell nya faktorer i centrum, som identitetsskapande, upplevelse och bildning, medan mer traditionella och ofta oskyldiga konnotationer som semester, avkoppling och sol lämnas i periferin. Efter att själv ha varit bott i Kairo i drygt ett år, och besökt många av Egyptens typiska turistsatjer finner jag Mitchells beskrivningar av arrangemangen kring Egyptens turism klarsynta, slående och behövliga. Varje år genomströmmas Egypten av hundratusentals turister som slussas mellan de tusenåriga tempelmålen och som trots att de spenderar kanske en vecka i Egypten knappast ser något av det ”riktiga”, eller snarare det ”vanliga moderna” Egypten. För det som Mitchell är noga att betona är att den värld turisterna kommit för att besöka och uppleva, är inte alls dagens Egypten, utan det Egypten som fanns för fyratusen år sedan.
In Luxor the tourism industry marketed the consumption of ancient Egypt. The experience was created out of the archaeological sites, but also by organizing the contemporary society to appear as a reflections and extension of the past. The 1982 World Bank report on visitor management explained that “the creation of an overall environment is needed on the West Bank in order for Luxor to reach its full market potential,” its population moved out, and its houses destroyed. A few houses were to be left standing as examples of local architecture, and used to house artisans and craftsmen producing tourist artefacts. (s 200)
För att uppfylla turisternas önskemål om att uppleva det faraoniska Egtypen, har regeringen och andra rådgivande organisationer genom flertalet metoder och tekniker försökt minimera turisternas kontakt med lokalbefolkningen. Många gånger har hela byar som legat för nära ett faraoniskt turistmål tvångsförflyttats, ibland t o m på UNESCOs uppmanan. Även i grannlandet Jordanien har alla beduiner som förut bodde i templen och grottorna vid Petra tvingats iväg för att platsen ska bli mer turistvänlig. Ett mycket läsvärt kapitel alltså, som får läsaren att fundera över sina turistvanor och deras konsekvenser. Det Mitchell tycks säga är att vi även när det gäller turism noggrant bör tänka över våra konsumtionsvanor. De önskemål om ett ”orört” och ”exotiskt” turistmål stämmer ofta inte alls överens med den verklighet som omgärdar dessa platser. Men när turism genererar vinst har till och med den egyptiska regeringen varit beredd att tvångsförflytta fattiga invånare för att förvandla Nildalen efter turisternas önskemål.
vouyeur
beggin mp3 vpn newzip
voyage_de_shiroiso
volvera el canto del loco
voyage au centre de la terre 2 dvdrip
von der erde zum mond von jules vernepdf
vpm_178rar
Det man som turist bör hålla i åtanke är att det ”mest genuina och traditionella” turistmålet, istället kan vara landets mest artificiella och konstruerade dito, där platsen rensats på dess moderna historia och lokalbors rättigheter fått ge vika för turisternas krav på en autenticitet som inte alls existerar. Tyvärr förstärks också ofta turistens berättelse om ett traditionellt Egypten än mer genom att resorna skräddarsys och begränsas till enbart de för turistenas önskemål anpassade platser. Den vanliga turisten får de aldrig möjlighet att uppleva ett annat Egypten, ett modernt Egypten, de träffar aldrig andra människor än chaufförer och försäljare eller andra personer som sätter på sig traditionella kläder på morgonen för turisternas skull, som snabb byter till kostym eller jeans då dagen är slut. De missar möten med de människor som kan berätta om andra liv, som besitter motberättelser vilka inte alls passar in i bilden av det urgamla landet vid Nilens kant, som sitter på Starbucks, som shoppar i malls och som äger en bättre mobiltelefon än turisten själv.
Boken i sin helhet väcker många frågor kring arbetet med utveckling och förbättrad levnadsstandard i tredjevärlden. Det Mitchell visar om och om igen är att reformer och projekt med dessa mål ofta har haft den diametralt motsatta effekten för lejonparten av Egyptens invånare. Medan ett fåtal rika har fått det bättre, har levnadssituationen för landets majoritet, de mindre välbeställda, blivit än värre.
